Livsmedelsklassning av smörjmedel – lite på djupet

All form av industri kräver i någon form smörjmedel, så även rena industrier som livsmedel och läkemedels-industrin. Just här ställs det av naturliga skäl krav på renhet i smörjmedlen som smörjer maskinerna, de får helt enkelt inte vara hälsofarliga ifall de kommer i kontakt med slutprodukterna.

I vårt sortiment hittas produkter med märkning från NSF – The National Sanitation Foundation, de klassificerar smörjmedel utifrån hur nära kontakt med livsmedel de kan vara. Då svensk standard för klassificering saknas så är våra produkter klassade utifrån ovanstående. – klasserna är:

NSF H1 – För användande där smörjmedlet kan komma i kontakt med livsmedel, alltså inte konstant kontakt. Kan vara där man lägger en tunn smörjfilm som rostskydd, för att smörja / skydda packningar, tätningar etc eller smörjning av maskindelar. Minimalt med smörjmedel skall användas och överskott torkas av innan maskiner körs.

NSF H2 – För användande där smörjmedlet inte kommer i kontakt med livsmedlet, kan vara i lager, länkhjul i transportband osv. kan också vara korrossionsskyddande smörjfilm på nakna metallytor.

NSF H3 – För användande där livsmedel kommer i kontakt med smörjmedlet, vanligen handlar det här om korrossionsskydd på krokar osv.

Till livsmedelsgodkända används farmaceutiska vitoljor som bas – antingen som just olja eller i förtjockat utförande som ett fett. Farmaceutiska vitoljor är högraffinerade mineraloljor eller polyalfaolefiner, men det finns också H!-klassade smörjmedel baserade på polyglykol, ester , silikon eller PFPE.

Det finns så klart olika egenskaper som gör dessa varianter mer eller mindre lämpliga för olika uppgifter som smörjmedel. Några är:

• Vitoljor kan produceras till ett relativt lågt pris
• PAO-baserade oljor har oftast bättre lågtemp-egenskaper
• Polyglykoler har mkt bra smörjegenskaper, klarar hög belastning – används med fördel i transmissioner.
• PFPE – har hög värmetålighet, används ofta i delar i ugnar och andra varma områden i maskinen.

Hur förtjockar man en olja för att få ett fett ?
Ofta i vitfetter så hittar vi aluminiumkomplex – Det ger ett fett med bra ytvidhäftning, fettet får en hög andel basolja och det får bra värmetålighet.

Kiseloxid är en annan förtjockare, den hittar vi oftast i transparenta fetter, även här ges vi ett fett som innehåller hög andel basolja, fettet som är transparent blir mycket rent – det färgar inte av sig i rena miljöer.

Generellt kan man säga att livsmedelsklassade medel ger lite begränsningar – till exempel är det svårt att skapa smörjmedel med EP-tålighet – då tillsatser för att åstadkomma den nivån av tålighet oftast inte är lämpliga för förtäring.

Var i industrin hittar vi dessa produkter då?  Kort sagt, överallt där produkter som skall förtäras eller behandlas med – produceras, t.ex.
slakterier, livsmedelsfabriker, bryggerier, konservfabriker, bagerier, fiskindustri, farmaceutisk tillverkning, kosmetisk industri, mejerier, förpackningsindustri för livsmedel et.c. samt all industri som kräver ren smörjning, som t.ex. kartong/emballage –producenter.